söndag 14 oktober 2012

BJÖRN Historia

Björnen fanns en gång i tiden över större delen av den Skandinaviska halvön. När människan började ha tamboskap på skogen och allmogen fick jakträtt, så försvann björnen snabbt från de mer bebodda områdena. I Småland, Öster- och Västergötland, Södermanland, Dalsland, Uppland, Västmanland och Närke försvann björnen redan i slutet av 1700-talet.
I Värmland, Dalarna och Västernorrland sköts de sista björnarna på 1800-talet. Minskningen berodde helt på människans aktiva utrotningskampanj, som riktade sig mot alla stora rovdjur. 1864 infördes värdet av en hel ko som statlig skottpeng för en fälld björn. Björnens kött och skinn var dessutom tillsammans värda ungefär lika mycket till. En nedlagd björn innebar alltså en förmögenhet för en vanlig torpare. Från 1856 till 1893 betalades skottpengar för 2 605 björnar.
Kungliga Vetenskapsakademien konstaterade 1905 att det var en "hedersak för Sverige att se till att björnen inte utrotades". Därefter fredades björnen, men först bara i nationalparkerna. Lite senare togs rätten bort att jaga björn på annans mark, utan ägarens tillstånd, och till sist beslutades 1927 att alla björnar som dödades skulle tillfalla staten.
 

År 1930 fanns knappt 130-tal björnar kvar i Sverige, spridda i isolerade bestånd på Sånfjället i Härjedalen och i Västerbottens och Norrbottens fjällvärld. Trots att det förekom en viss tjuvjakt på björn och att man hade rätt att döda björnar som anföll tamdjur, så växte den svenska björnstammen till. Redan 1942 uppskattades de till närmare 300 stycken.
1981 infördes åter en strängt reglerad licensjakt. Därefter har björnen ökat och år 2008 uppskattades stammen bestå av cirka 3200 djur. De svenska brunbjörnarna anses ha en av världens snabbaste tillväxttakter.

På senare år har man börjat räkna björnar med hjälp av DNA-analyser från spillning och det bidrar till viss del till att "ökning" gått snabbt, dvs man har tidigare i brist på bra sätt att räkna dem underskattat antalalet björnar.

Nämnvärt är också att de skandinaviska björnforskarna, med hjälp av genetisk, så kallad DNA-analys, har kunnat konstatera att den svenska björnstammen egentligen består av två, sedan årtusenden, skilda stammar.

 

 

Björnarna i nordligaste Sverige har vandrat in från öster och är närmare släkt med björnarna i Östeuropa, Ryssland och Sibirien, medan björnarna i södra delarna av utbredningsområdet har kommit söderifrån och är närmare släkt med dem i Sydeuropa. Från sydeuropa, mellan Pyrenéerna i Frankrike och de Kantabriska bergen i Spanien, har brunbjörnen sitt första ursprung.

Antagligen har de invandrat under olika perioder efter istiden för 12-15 000 år sedan. Norrlandsbjörnarna separerades troligen från sydbjörnarna redan för ungefär 500 000 år sedan av en annan istid, i Centraleuropa. De båda björntyperna parar sig dock framgångrikt med varandra (det är framförallt de långvandrande hanarna som sprider sina gener mellan populationerna) och det finns ingen skillnad i utseende eller beteende.

De skandinaviska björnarna tillhör världens mest talrika brunbjörnstam, som räknar långt över 100 000 exemplar och lever i tundra- och taigaskogsbältena ända bort till östligaste Sibirien.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar